Ludvig (Uppsala, ca 1810)
Jag skulle försöka i Uppsala en gång att dricka brunn efter en frossjukdom, men den magra dieten blev mig för svår - och vatten har jag dessutom aldrig haft synnerlig kärlek till. Jag stod därför ej ut mera än två dagar, och efter den betan har jag ej ens vågat något försök i den vägen.
Bernhard Elis (Aachen 1861)
Brunnsdrickning och bad började jag igår redan. Vattnet är ej så elakt som man inbillat mig, baden, i vilka man skall sitta från och med ½ till och med 1 timme är mycket mattande. Jag är idag redan efter mitt andra bad så dålig, att jag knappt orkar tänka igenom en enda tanke.
[senare] Endast några rader för att säga dig att jag lever och ännu hoppas bli frisk. Min hand är så dålig att det är mig en tortyr att skriva.
Fyra veckors badning av den kraftigaste beskaffenhet - duscher och ångbad omväxlande - har hittills endast haft till följd att alla mina reumatiska lidanden blivit från grunden upprörda och åter inställt sig på alla punkter av min kropp, där de i förtiden någon gång haft tillhåll. Värst är högra handen och vänstra benet angripna och jag känner för närvarande den senare åkomman svårare, ty att ej kunna skriva så fort man vill är visserligen ledsamt, men att ej kunna gå är under mina närvarande omständigheter värre.
Också är väderleken särdeles reumatisk, regn, blåst, kall luft sedan tvenne veckor, varenda dag. Under de första 14 dagarna mådde jag bättre, det var då vackert och varmt väder, ända till 33° Cels i skuggan. Hade den väderleken fått fortfara, så hade jag sannolikt redan varit mycket bättre.
I alla fall reser jag härifrån om 14 dagar, ty jag uthärdar ej längre i detta ytterligt tråkiga, smutsiga, dyra näste. Baden lär som oftast först efteråt låta känna sina verkningar, så att jag får trösta mig med hoppet på framtiden där hemma i fäderneslandet., som jag väl aldrig mer skall utan yttersta nöd lämna. Min vistelse härstädes är den värsta prövning, jag hittills genomlidit. Innestängd som jag genom min giktplåga är, räknar jag ganska långsamt mina timmar, och dagrna vill aldrig taga någon ände, och slutet av varje vecka är för mig såsom en jubeldag. Gud ske lov, att jag ej har mer än två sådana kvar.
Salomon (Porla 1837)
Låt mig då börja med att teckna min första morgon vid brunnen. Tidigt vaken, såsom alltid är fallet med mig på främmande ställen, var det för mig ganska långsamt att avbida ringningen, som kallar gästerna till källan. Äntligen inträffar den för min otålighet så avlägsna stunden, jag skyndar till källan, får mig ett glas av det syrliga vattnet och börjar i ensamhet vandra omkring bland de friska björkarna och de sjuka människogestalterna. Överallt träffade jag grupper av gladligt samspråkande brunnsgäster, endast jag gick ensam utan att dock kunna njuta ensamhetens stora fördel, otvungenheten. Jag gick förbi ett gungbräde, där ett par fruntimmer tagit plats. Just som jag passerade, hörde jag den ena yttra: "Ja, han ser verkligen ut att vara en enstöring utan alla utvägar till tidsfördriv." Så har jag då redan ådragit mig uppmärksamhet, tänkte jag och kände blygselrodnaden glödga mina kinder, ty att detta ej ovillkorligen måste åsyfta mig, det föll mig ej i sinnet förr än långt efteråt. Efter en stund träffade jag på en Uppsala-bekant, Magister Gustaf Ramström, vilken jag med verklig förtjusning igenkände, nu blev det trevligare. Han är också brunnsgäst men bor tyvärr icke vid brunnen utan tre fjärdedels mil härifrån i Skagershults prästgård, varför jag ej har tillfälle att träffa honom oftare än om morgnarna under drickningen. Han hälsade mig från Uppsala och ifrån dig, och jag tyckte genast, att vattnet smakade bättre och att vädret var mindre ruskigt.
[senare] Jag trivdes icke vid Porla, det var saken, men jag är icke bland dem, som just när de ha som otrevligast där de äro, bliva de flitigaste korrespondenter, sålunda sökande i ett förtroligt skriftligt umgänge en ersättning för det som brister i det muntliga. Detta kan gälla om mig blott till en viss ganska inskränkt grad, d.v.s. när huslig vantrevnad gör mig dyster och svärmisk till sinnes, och jag i brev kan finna ett utgjutelsekäril för min förtrytelse eller för mina mjältsjuka drömmar. Men en sådan verkan på sinnet kunde ej Porla, det sumpiga, platta, solbrända, ur mossan uppskjutna Porla med sin pisstank omkring väggarna och sin skitstank överallt, åstadkomma. Jag skulle hava blivit förargad på mig själv om något så - hur skall jag säga - ömkligt hade kunnat förarga mig.
Det ligger där mitt i en ändlös mosse, detta Porla, såsom - oasen med sin friska källåder mitt i den brännheta öknen skulle en vän av poetiska snickarguldsutsirningar vara färdig att säga - såsom den tillhårdnade massan av grönt skum, som man plägar se simma omkring på ytan av gamla stinkande gödselpölar, skulle jag vilja på ett mindre poetiskt språk uttrycka den städse enahanda sensation, som Porla under fyra veckors tid väckte inom mitt prosaiska sinne.
Carl Gustaf (Aix-les-Bains 1875)
Men idag har jag begynt den rätta badningen med en douche av hett svavelvatten, omväxlande med kalla översköljningar, varunder mina lemmar, i synnerhet min axel, flitigt och skickligt bearbetades av 2 doucheurs, varefter jag insvept i lakan och filtar bars hem och lades i min säng att svettas.
[senare] Vi befinner oss fortfarande väl, och jag har på de senaste dagarna märkt en tydlig förbättring i min arm. Idag kan jag med den knäppa mina hängslen på ryggen, vilket jag icke kunnat sedan påsk.
Våra dagar förflyter, den ena likt den andra, och baden utgör huvudsaken av varje dag. Vi har dem i regel på morgnarna, ehuru timmarna varierar mellan 6 och 9. Vanligen ligger jag ända till dess badtimmen är inne, då jag efter knapphändig toalett beger mig till etablissemanget. Sedan jag där i 20 minuter kraftigt bearbetats av 2 doucheurer under riklig övergjutning av så hett vatten som skinnet kan tåla [och] omväxlande regndouche, bärs jag hem insvept i lakan och filt och läggs i min säng att svettas en halv timme. Sedan jag därefter torkats och blivit befriad från lindekläderna (maillot) samt ytterligare legat en tio minuter eller kvart för att njuta av min tillvaro, stiger jag upp och klär mig. Charlotte, som icke låter bära sig hem och inte undergår svettningen i lindekläder, är färdig långt före mig, och nu gör vi vår morgonpromenad. Frukosten är kl ½ 11 och smakar mycket väl efter allt detta.
Tiden mellan dejeuner och diner (kl 6) tillbringas olika efter vädrets beskaffenhet. Stundom är det för varmt att promenera, några dagar har jag en särskild behandling med elektricitet, andra dagar tar jag kl ½ 4 ett lokalt ångbad på armen. Den sista veckan har det varit regnigt och promenaderna därigenom hindrade. För övrigt utgör tidningsläsning och stundom brevskrivning en sysselsättning under dessa timmar. Efter dinern, som sällan är slut före kl ½ 8, åter en liten promenad, en cigarr rökt på vår balkong och kl ½ 9 är vi vanligen i säng.
Jag har här haft en makalös förmåga att sova, ej blott hela natten, stundom slumrar jag även in under svettningen efter douchen och nästan alltid behöver jag en liten tur efter dejeunern. Det anses vara ett gott tecken.
Måltiderna är rikliga, och jag dricker vin ymnigt, däremot har varken jag eller Charlotte smakat kaffe sedan vi kom hit.
Och med denna dagordning och denna diet befinner jag mig förträffligt.
Åter till Pers förfäder och ättlingar
Åter till startsidan