Min farfars farfars far, bruksförvaltaren vid Laxå, Carl Adolf Malmström och min farfars farfars mor Brita Maria Boström skilde sig 1811, varefter Carl Adolf året därpå gifte om sig med Hedvig Ulrika Styffe och blev far till bl a skalden Bernhard Elis och historikern/ecklesiastikministern/riksarkivarien Carl Gustaf.

I den sammanställning av släkthistorien, som jag kopierat från olika källor, står bara att skilsmässan var en stor familjeskandal, men någon närmare uppgift om orsaken ges inte. I Carl Sahlins korta sammanfattning av Carl Adolfs liv står det också bara att orsaken till [äktenskapets] upplösande är icke af mig känd.

Olika gissningar har förekommit under åren, t.ex. har Holger Sjöstedt (gift med ett barnbarns barn till Alfred Malmström och flitig forskare i vår släkt) undrat om det kunde ha något att göra med en förmodad otrohetsaffär med en Gustava Wallberg, som skulle resulterat i en dotter, Stina-Cajsa Kihlstedt. Rykten om en sådan affär har nämligen bevarats hos denna dotters efterkommande.

Jag hade därför föresatt mig att komma sanningen (eller i alla fall den officiella sanningen) på spåren, och med benäget bistånd av personalen på Riksarkivet och Landsarkivet i Uppsala tror jag mig ha kommit nära.

Jag får erkänna, att jag hade en hel del tur, för min avsikt var att i Landsarkivet gå igenom 1811 års dombok för Grimstens härad, men denna saknades, varför personalen rekommenderade mig att istället gå igenom domkapitlets protokoll och sedan besöka Riksarkivet för att läsa den "renoverade" domboken, som förvaras där. Hade jag kunnat följa min ursprungliga plan, hade jag först hittat häradsrättsprotokollet från 3 oktober och säkert nöjt mig med det, och då hade den inledande ansökan till högsta domstolen, som ju ställer saken i ett annat ljus, förblivit okänd.

1. Skilsmässolagstiftningen år 1811

Före 1810 kunde skilsmässa bara beviljas om
– en av (men inte båda) makarna gjort sig skyldig till äktenskapsbrott (hor enligt den gamla lagbokens rättframma språk),
– mannen övergivit hustrun och vistas på okänd ort, eller
– endera maken var vanför och till äktenskap oduglig eller led av smittsam sjukdom

En kunglig förordning den 27 april 1810 lade till ytterligare anledningar, varav den som är intressant för oss är den att när en sådan stridighet i lynne och tänkesätt hos bägge makarna sig yppar, som efter beständiga tillfällen till utbrott, slutligen övergår i avsky och hat (kan väl anses vara den första versionen av det senare begreppet djup och varaktig söndring).

Ansökan skulle i sådana fall lämnas in till Justitierevisionen (dåtidens motsvarighet till dagens Högsta domstol) och åtföljas av behöriga bevis, bl a om att kyrkan först varnat makarna flera gånger och försökt få dem att hålla sams.

2. I högsta domstolen

Den 14 februari 1811 lämnade Carl Adolf och Brita Maria in en ansökan där de skriver Efter de ljuva förhoppningar, varmed början av det oss emellan ingångna äktenskapet målade vår framtid, inträffade snart det missöde, att jag Brita Maria Boström, hos vilken från barndomstiden en disposition till ofärd varit grundlagd, fast icke märklig förr än med första årens barnsbörder, då den utbröt, blev, enligt vad underdånigt bifogade barnmorskeintyg styrker, fortsatt i det beklagliga tillstånd att alltsedan vara till äktenskapets uppfyllande oförmögen.

Barnmorskan Sara Lisa Götling i Askersund intygar den 11 januari 1811 om Brita Maria, att hon undersökt densammas sjuklighetstillstånd och befunnit henne vara behäftad med en obotlig ofärd, som, efter hennes egen anmälan, hos henne varit anlagd från barndomstiden, men som under de barnsbörder, vilka åtföljde hennes första äktenskapsår, blivit utvecklad och så betydligare, att hon allt sedan varit och ännu är till äktenskapets uppfyllande alldeles oförmögen.

En gynekolog som jag rådfrågat har inte kunnat förklara Brita Marias besvär.

Denna, den mest grannlaga av alla händelser, som emellan makar kan uppkomma, hava vi sökt att med det tålamod, som möjligt varit, uthärda, dels emellan lagen ej varit för sådana fall hitintills nog bestämd, dels ock på det vi med gemensam omsorg måtte kunna vårda våra barns uppfostran, vilket åsyfte vi nu finna lyckligen vunnet. Men den dagliga utverkan av vår olyckliga belägenhet har likväl uppblandat vår sammanlevnad med alltför många bittra stunder, dem vi ej förmått avvänja, och då jag Carl Adolf Malmström, med [erinringen] att hava uppfyllt de villkor, som borgerliga lagen bjuder för umgänget könen emellan, likväl nödgats de fördelar, som utgöra dess rätta och verkliga ändamål, har, om jag än kunnat utanhålla ett uppenbart knot, jag likväl icke mäktat kväva det hemliga missnöje, vilket småningom blivit en orsak till den kallsinnighet och vedervilja, som vi för varandra omsider beklagligen måste vidkännas.

Ehuru tungt, huru odrägligt ett sammanlevnadstillstånd av denna beskaffenhet är, vi ej omtränga att förklara. Eders Majestät har i Sin vishet förutsett det, och den vid förflutna riksmöte vidtagna äktenskapsskillnadsförordning är en välgörande följd därav. I stöd av denna lag, måge vi, under åberopande av den oförvållade, vid giftermålets början ej upptäckta, men i längden så olyckligt blivna belägenhet, i djupaste underdånighet bönfalla att sedan vårt äktenskap redan i många år varit naturligen avbrutet, och sedan vi om delningen av vårt bo på sätt underdåniga bilagda avhandling visar, överenskommit, Ers Kungl Majestät allernådigst detsamma äntligen upplösa.

Den bilagda handlingen är ett av kyrkoherdarna i Bodarne (nuvarande Ramundeboda) och Skagershult bevittnat avtal från 16 januari 1811 med följande innehåll: Sedan de olyckliga omständigheter inträffat emellan undertecknade makar, att vi, till vinnande av ett önskat lugn för vår återstående levnad, nödgas söka äktenskapsskillnad, så hava vi angående vårt bo, varest å ingendera sidan finnes infört arv i fastighet eller lösen, sålunda överenskommit, att jag Carl Adolf Malmström, som härmed ikläder mig skyldigheten att ensam ansvara för den gäld och skuld vi gemensamt häfta före, och som så väl för egen bärgning som för barnens ytterligare understöd, har av nöden att med min brukstjänst vidare fortfara, och till den ändan ej kan skingra det för detta behov samlade hushåll, till min hustru fru Brita Maria Boström betalar dess andel av vår nu befintliga behållning i ett för allt med två tusende riksdaler Bancomynt på det sätt att hon i sex år, räknat ifrån den dag, vårt äktenskap varder lagligen upplöst, årligen har att av mig uppbära ränta därföre till sex procent. Men sedan dessa sex åren till ända gått, äger hon att även uppsäga kapitalet, vilket då efter sex månader skall till henne, om hon lever, eller till våre gemensamme barn, i fall hon vore död, utbetalas.

Dessutom skall hon äga, att enär hon för sig nödigt finner, av boet uttaga de lösörespersedlar, vilka på en särskild och av oss båda nu undertecknad lista förtecknade äro. Angående barnens försörjning kan så mycket mindre vid detta tillfälle uppstå någon vidare fråga, som de alla äro till den ålder komna och med den omsorg uppfostrade, att de sig själve hädanefter bärga kunna. Dock hyse vi till varannan det förtroende, att ingendera av oss undandrager sig från det biträde, vi var i sin mån åstadkomma, och de betarva eller förtjäna.

Domstolen remitterade makarnas ansökan till konsistoriet vid domkapitlet i Strängnäs för yttrande, och där konstaterade man 13 mars 1811 att ehuru den underdåniga ansökning om äktenskapsskillnad, som hos Kungl Majt blivit gjord av bruksinspektoren C A Malmström och dess hustru [B] M Boström, lämnar en lika säker som obehaglig övertygelse om dessa makars olyckliga sammanlevnad, och fastän intet hopp synes vara, att det ömsesidiga missnöjet, sedan det stigit till denna höjd, kan med alla dess obehagliga följder [utom] genom äktenskapets upplösning fullkomligen upphöra.

Likväl, som de i underdånighet bilagda bevis icke säkert upplysa, om icke här inträffar, vad kyrkolagen i slutet av 10 §, 16 kap innehåller om skillnad i trolovning och äktenskap, icke heller bekant är, huruvida vederbörande prästerskap uppfyllt de föreskrifter, som Kungl Majt:s nådiga författningar lämna till återställande av olyckligt försvunnet förtroende emellan äkta personer, dristar konsistorium icke denna äktenskapsskillnad i underdånighet tillstyrkas, helst ifrågavarande makar redan sammanlevat nära 30 år, under vilken tid de njutit lyckliga föräldrars glädje av flera sammanavlade barn, vilkas uppfostran även hittills av dem gemensamt blivit besörjd.

Konsistoriets utlåtande kom till makarnas kännedom, innan domstolen behandlat frågan, och de hann komma in med ytterligare en skrivelse, där de finner det märkligt att domkapitlet instämt i att en upplösning vore enda sättet att få missnöjet att upphöra, men ändå avstyrkt denna lösning, och i detta igenkänna vi å ena sidan det vördiga bemödande som prästerliga ämbetet åligger att nämligen, så vitt görligt är, söka återställa sämja och förtroende [makar] emellan samt förekomma ett lättsinnigt missbruk av äktenskapsupplösningen, men kunna ock å andra sidan ej undgå att anmärka, det konsistorium varken med fulkomlig noggrannhet aktgivit på de beklagansvärda omständigheter, som nödgat oss till detta steg, ej heller underrättat sig om vårt äktenskaps långvarighet.

Om, som oerfaren yngling, man vid äktenskapets ingående varken kunnat bedöma den då redan närvarande ofärdens betydlighet eller förutse dess osälla följder i längden, så är det visst ganska förlåtligt och synes ej böra verka till uteslutande från den rätt, lagen i slika ofällen tillägnar den lidande. Att tjugofem år förflutit, sedan detta olyckliga äktenskap börjades, och att under de fem första åren trenne barn blevo frukten därav, är sakens sanna förhållande, men det är även lika visst, som det med ansökningen underdånigst bifogade intyget instämde, att de därpå följande nitton åren bedrövligen framskridit för oss under saknad av äktenskapets, av huslighetens lycka. Omsorgen för våra barn har varit ändamålet för det tålamod, som fordrats att under denna mängd av år uthärda i ett så olyckligt tillstånd, men det har varit vårt oryggliga beslut att uppvänta den tid, då genom vår skilsmässa barnens vård och uppfostran ej mera skulle lida. Och, vi hava uppnått den, men konsistorium i stället [för] att giva en deltagande uppmärksamhet åt den kanske sällsynta sinnesstyrka, som under [raskaste åldern] förmått draga ett kors av så ömtålig art, nyttja den som skäl att omstörta det hopp, varav den uppehållits.

Milde konung, det är då ensamt vid Eders Majestäts ömma fadershjärta, som vi våga i djupaste underdånighet och med fullständig förtröstan överlämna bestämmandet av vårt öde. Själva djärves vi inom oss hysa den tanken, att då jag, Brita M Boström, som genom mitt iråkade sjukdomstillstånd varken kunnat själv vara eller göra min man lycklig, men som genom hans för mig fortfarande omsorg och försynens medverkan blivit för min återstående levnad försatt i burget tillstånd, och då jag, Carl A Malmström, som vid nu innevarande 46 års ålder med den goda kroppsbyggnad och hälsa, varav jag alltid ägt lyckan, väl ännu kan förmoda en längre livstid samt då våra barn, vilka innehava erforderlig ålder och skicklighet, sin bärgning själva kunna förvärva, detta ändamålslösa äktenskapsband utan att förnärma någon enskilds välfärd, alla samhällsordningars helgd väl kan upplösas. Och tro vi därigenom både Skaparens avsikt, Statens båtnad, Andlighetens bibehållande och egna husliga lugnet bäst befrämjas.

Allernådigste konung, vi känna med den ljuvaste visshet att undersåtarnas lyckliggörande är enda föremålet för Eders Majestäts visa och outtröttliga omsorg. Värdigas vi ock göra oss denna nåd såsom det andra villkor, varigenom vi kunna deltaga i den sällhet Sveriges inbyggare njuta under Eders Majestäts milda spira. Vi våga denna såsom vår yttersta, allraunderdånigste bön under helig förpliktelse att med djupaste undersåtliga vördnad, tro och nit framhärda.

Som svar på anmärkningen om frånvaro av bevis på att makarna varnats av kyrkan, bifogades nu också ett intyg från kyrkoherden i Bodarne, att han inte förrän han den 11 januari kallades att bevittna bodelningshandlingen, blivit säkert medveten om oenigheten i deras äktenskap, och att han då, på det högsta bestört, föreställde dessa olyckliga makar med all möjlig ömhet och allvarsamhet det obehagliga och anstötliga vid deras tagna beslut samt förmanade lika ömt och allvarligt att icke förhasta ett steg av sådan vikt och ansvarighet. Då hade paret Malmström dock förklarat att beslutet varit fattat sedan länge, och kyrkoherden medgav det intet hopp synes vara att det ömsesidiga missnöjet emellan dessa olyckliga makar utan äktenskapets upplösning kan, med dess obehagliga följder, fullkomligen upphöra.

Men varken lovprisningen av konungen eller kyrkoherdens intyg hjälpte, utan 24 april konstaterade HD att som den sökta äktenskapsskillnaden grundar sig på missnöje och ovilja i äktenskapet, utan att de för en sådan orsak stadgade varningsgrader föregått, finner Högsta Domstolen ej skäl förekomma att å denna underdåniga ansökning tillstyrka bifall.

3. Vad göra nu?

Nu skulle man tro att Carl Adolf och Brita Maria kunnat vänta ett tag, låtit prästen komma med de olika varningarna och sedan kommit in med en förnyad ansökan. Varför de inte gjorde så, vet jag inte, en anledning skulle kunnat vara att hela historien (inklusive Brita Marias ”lyte”) då hade måst diskuteras i kyrkorådet eller kanske till och med på sockenstämman.

Ett annat skäl skulle kunna vara att Carl Adolf hade bråttom, för att han kanske redan hade träffat och förälskat sig i sin kommande hustru Ulrika Styffe.

Något, som antagligen berörde Carl Adolf och Ulrika Styffe, inträffade nämligen den 14 mars detta år, för Ulrika skriver 14 mars 1839 till sonen Carl Gustaf Malmström En märkvärdig dag för 28 år sedan, för mig, och för dig även, mitt älskade barn.

I alla fall återstod då nu knappast något annat än äktenskapsbrott för att få skilsmässa, men då var man tvungen att undvika risken att den felande blev dömd till straff (böter eller högst sex månaders fängelse), och dessutom var denne förhindrad att gifta om sig, om inte den oskyldige medgav detta. Alltså beslöt man att Brita Maria skulle stämma Carl Adolf för äktenskapsbrott, och ”turligt nog” hade man tydligen ett lämpligt fall för det, pigan Anna Greta Grells oäkta dotter. Fördelen med det var, att brottet hade inträffat för mer än två år sedan (preskriptionstiden för denna typ av brott), men problemet var att Brita Maria inte fick ha vetat om det tidigare än sex månader före stämningen. Ett annat villkor, som ju däremot inte vållade något problem, var att makarna inte fick ha haft sängelag efter det att hustrun uppdagat otroheten.

Den 21 augusti upprättar man ett nytt nästan likalydande bodelningsavtal, där dock ingressen blivit helt annorlunda: Sedan den obehagliga händelsen inträffat, att jag Britta Maria Boström nödgats söka äktenskapsskillnad med min man, bruksinspektoren Carl Adolf Malmström, vilken sig till äktenskapsbrott skyldig gjort, har jag angående min rätt i boet, varest å ingendera sidan är införd fastighet eller fastighetslösen, med honom sålunda avhandlat: … och fyra dagar senare tar Brita Maria ut flyttningsbetyg och flyttar till sin yngre bror Georg, som är bruksförvaltare på Gravendals bruk i Dalarna.

4. I häradsrätten

Målet kom upp den 3 oktober på hösttinget med Grimstens häradsrätt 1811, och egentligen förefaller två mål vara inblandade.

Det första (§ 59) avskrevs av häradsrätten utan dom. Pigan Anna Greta Grell vid Lassåna hade … till tinget stämt inspektoren C A Malmström vid Laxån med påstående det svaranden måtte åläggas årligen betala uppfostringshjälp till det barn han med henne sammanavlat, men vid upprop anmälde parterna det de genom förlikning avgjort denna fråga.

Det andra (§ 60) gällde Brita Marias stämning, och hon representerades av ett ombud, medan Carl Adolf och Anna Greta inställde sig personligen och sammanstämmigt erkände att inspektoren Malmström, som i många år varit gift med sin nuvarande hustru, flera gånger lägrat Anna Greta Grell, då hon tjänade i hans gård, varav Anna Greta slutligen blivit [havande] med ett den 5 januari 1808 framfött, ännu levande flickebarn, Johanna Sophia.

Otroheten måste enligt lagen vara bevisad (annars hade det ju varit för lätt att få skilsmässa), så en dräng och två pigor hade instämts som vittnen. Drängen Anders Ingemarsson berättade bl a att

en gång när vittnet om morgonen kom in till inspektorn, som ännu låg, tillsade inspektorn honom, emot vanligheten, att genast gå ut, och trodde vittnet, som det då föreföll honom, sig med säkerhet kunna sluta att inspektorn då låg med Anna Greta Grell.

De båda pigorna avgav nästan identiska vittnesmål, t ex berättade Maja Lisa Jönsdotter

att för något över 4 år sedan, då Anna Greta Grell tjänade hos inspektor Malmström, förstod vittnet och hennes kamrater ofta att emellan Anna Greta och inspektorn förehades en olovlig sammanlevnad. Ungefärligen vid samma tid som Anna Greta blev [havande] med sitt barn, … hon en afton gick in till inspektorns byggnad och icke kom ner till det rum där hon bodde förr än påföljda morgon, varav vittnet med all säkerhet trodde sig kunna sluta att inspektorn och Anna Greta då lågo tillsammans om natten, helst Anna Greta Grell aldrig vid något tillfälle förmärktes vara väl och förtrogen med någon annan mansperson, [och] någon anledning ej heller vara till förmodan att hon tillbringade natten på något annat ställe, och inspektorns hustru ej låg hos sin man utan bodde skiljd från honom uti en annan byggnad.

Vittnena uppgav också att Anna Greta till dem skulle ha sagt att inspektorn var far till barnet, att denne i tysthet bidragit till underhåll, och att de trodde att man hade försökt dölja saken för Brita Maria.

Därmed var saken klar, Brita Marias ombud försäkrade att hon inte vetat om otroheten förrän strax innan stämningen, att hon avstod från ersättning för rättegångskostnader samt att hon tillät sin man att nytt giftermål med annan kvinna ingå, om han lägenhet därtill fann sig sinnad.

Häradsrätten dömde 10 oktober också som väntat att genom svarandenas inspektoren Carl Adolf Malmströms och pigan Anna Greta Grells frivilliga bekännelse, styrkt av de vittnesmål, som i denna sak äro avgivna, anser häradsrätten dem vara lagligen [överbevisade] att hava begått enkelt hor, därunder Anna Greta Grell den tid hon tjänade hos inspektoren Malmström blivit [havande] med ett framfött ännu levande flickebarn Johanna Sophia. Och som inspektoren Malmströms hustru, kärande Britta Maria Boström varken vetat detta hennes mans brott eller, efter vad nu kunnat utredas, med honom haft sängelag sedan hon i sommar därom kunskap fått. Då prövar häradsrätten med stöd av 13 kap 18 § Giftermålsbalken och Kungl kungörelsen den 18 december 1798 riktigast förklara det må i anseende till berörda hans brott skillnad ske i äktenskapet mellan inspektoren Carl Adolf Malmström samt hustrun Britta Maria Boström, samt att de i sådant avseende må skiljebrev i högvördiga domkapitlet söka, men som förbrytelsen ej är åtalad inom tvenne år efter det den timat, så finner häradsrätten jämlikt Kungl förordningen den 20 januari 1779 [något straff] icke kunna svarandena påläggas.

Den förening om fördelningen av deras bo, som inspektor Malmström och hans hustru ingått, lämnar häradsrätten till deras efterrättelse och låter häradsrätten vid hustrun Boströms medgivande att hennes man må nytt äktenskap ingå och vid hennes eftergift av rättegångskostnader i denna sak.

För äktenskapets slutliga upplösning fordrades alltså beslut av domkapitlet, men det var efter häradsrättens dom en formsak, och den 18 december berättar domkapitlets protokoll

Anhåller fru B M Boström om skiljobrev i stöd av Grimstens häradsrätts utslag d 10 okt sistlidne ifrån sin man, bruksinspektoren C A Malmström, vilken sig med otrohet i äktenskapet förbrutit, anhållande, att, då hon vistas 30 mil från Strängnäs samt är sjuklig, bliva från en resa hit till skillnadens verkställande befriad. Resolverades: Skiljobrev utfärdas.

5. Vad hände med dem sedan?

För Carl Adolf Malmström och den nya hustrun lyste det 9 februari 1812, och vigseln ägde rum den 25. Deras första barn Carl föddes 30 november 1812, och de fick totalt fem söner och en dotter, varav dock alla utom sönerna Bernhard Elis och Carl Gustaf dog före 24 års ålder. Carl Adolf var kvar vid Laxå till 1815, då han köpte gården Södra Holmstorp i västra Närke och bodde där till sin död 1836. Han hade tidvis ekonomiska problem, och hans bouppteckning upptar en skuld till Brita Maria på 1 666 riksdaler, vilket väl antagligen var en rest av de 2 000 riksdaler, han lovat henne 25 år tidigare. Mycket litet pengar kom hans efterlevande till del, och änkan och dottern fick under flera år försörja sig på att sy skjortkragar och baka bröd.

Brita Maria Boström flyttade redan 1813 vidare från Gravendal till det närbelägna Tyfors bruk, dit hennes (och Carl Adolfs) äldste son Ludvig då kom som bruksförvaltare. År 1819 flyttade Brita Maria sedan till Carlsfors alunbruk i Västergötland till dottern Rebecka, som faktiskt var gift med Ulrika Styffes bror Gustaf. Denne dog 1835, och då flyttade mor och dotter till Stora Svenstorp i Holmstad, där Brita Maria dog av ålderdom 1842. Till skillnad från makens nya hustru, tycks hon ha haft det ekonomiskt ganska bra, hennes bouppteckning visar ett överskott på 2 216 riksdaler (vari fortfarande tycks ingå en rest från bodelningen 31 år tidigare, åtminstone har hon en fordran på Carl Adolfs arvingar på 333 riksdaler).

Om Anna Greta Grell berättar husförhörslängden, att hon lämnade Laxå före barnets födelse. 1811–1813 vistades hon hos sin mor vid Röfors bruk för att därefter flytta till Askersund, där hon kallas kammarjungfru. Därifrån flyttar hon till Eks socken, där hon gifter sig med den 26 år yngre smeden/torparen/nämndemannen Carl Johan Lundvall, och där dör hon 1856 vid 70 års ålder.

Carl Adolfs och Anna Gretas oäkta dotter Johanna Sofia förekommer i husförhörslängden under Carl Adolf för Laxå herrgård 1813, då hon anges vara hans Adopt D[otter]. Adoption i dagens mening förekom inte i dåtidens lagstiftning, så beteckningen betyder kanske bara att faderskapet var erkänt. Hon tycks inte ha flyttat med till Holmstorp utan förekommer 1820 i husförhörslängden hos sin moster i Askersund. 1839 återförenas hon med modern i Ek (då hon i husförhörslängden sägs vara krympling och sängliggande), och bor efter dennas död tillsammans med sin styvfar till sin egen död vid 75 års ålder 1883.

En fråga man kan ställa sig, är varför Anna Greta Grell skulle behöva stämma Carl Adolf om underhåll för barnet. Det kanske krävdes som ett ytterligare bevis för brottet, men det är intressant att konstatera, att Anna Greta också hade ett senare barn med okänd fader. Detta barn, Augusta, föddes 26 eller 28/4 1811, och man kan naturligtvis spekulera i att Carl Adolf var far även till detta barn, och att § 59 i domboken i själva verket gäller Augusta. Denna dog i alla fall i mässling vid fyra års ålder, även hon då boende hos sin moster i Askersund.

Ulf Malmström